II. INFORMACIÓN DE LOS VALORES (NOTA SOBRE VALORES DE LA UNIÓN DE CRECIMIENTO PARA
4. CONDICIONES DE LOS VALORES
4.1. Información sobre los valores que van a ofertarse
To solve this problem, I rethink power in participatory planning by developing new power concepts. I define power as a family resemblance concept. This means that different understandings of power are seen as members of the same family of concepts, rather than mutually exclusive. The advantage of this way of seeing power is that it carries potential for providing planners with a broad vocabulary to reflect on power. Through the research, I develop a set of concepts, which can be used to understand what power is and to determine when power is exersiced in acceptable ways.
The first concept is power to. This concept shows how a social order is necessary for the predictability planning actors need to act in concert. This concept helps us see that those who wish to change power relations must accept that there is no escape from power; not even in participatory planning. Next, power with is used to cover situations when planning actors are operating together to reach shared objectives. This is the form of power, which the proponents of participatory planning hold dear. Yet, the research tells us that conditions for power with must often be created through the exercise of power over, the kind of power needed to order relationships and actions when there is conflict. So, instead of merely critiquing power over, planners and other actors ought to focus on separating acceptable from unacceptable exercises of power over.
The findings from the research can be used by planners to reflect on power relations in order to decide how to act in participatory planning. The power concepts, which I develop, are useful in planning education, in-service training, guidance, handbooks and planning policy. Thus, the thesis contributes with potential to strengthen the competence needed for realising the democratic promise of participatory planning.
Det finns höga förväntningar på medborgardialoger. Beslutsfattare och forskare menar att dialogerna kan bidra till fördjupad demokrati och hållbar samhälls- utveckling. Medborgardialogerna är till för att ge medborgare möjlighet att delta i demokratiska processer och få inflytande över beslut som rör deras närmiljö. I medborgardialoger möter politiker och tjänstepersoner medborgare för att diskutera byggplaner som har betydelse för hälsa, jämlikhet och miljö. Ibland är dialogerna okontroversiella, men inte så sällan är det omstridda frågor som behandlas. Konflikter kan till exempel uppstå när avvägningar ska göras mellan bevarande av grönområden och bostadsbyggande, vid lokalisering av flykting- bostäder eller vid skolnedläggningar. I den här avhandlingen utvecklas ett nytt sätt att se på maktrelationer i medborgardialoger. Den kunskap som utvecklas är avsedd att användas av de tjänstepersoner (planerare) som leder medborgardialoger. För planerare kan maktrelationer med medborgare vara svårnavigerade. Många planerare skulle vilja att relationerna med medborgare var mer jämlika. Samtidigt medför deras roll i det demokratiska systemet att de oundvikligen har ett annat ansvar och andra möjligheter att utöva makt. Planerare har en nyckelroll i förberedelser och genomförande av dialogerna och påverkar därmed vad dialogerna ska handla om, hur de ska genomföras och vilka som ska vara med. De har därmed inflytande över hur dialogerna blir och vilka beslut som fattas efteråt. I vissa situationer är det möjligt för planerare att använda sin makt för att stärka medborgares inflytande, medan de i andra situationer behöver medverka i beslut där vissa medborgare inte kan få igenom sin vilja. Vad ska planerarna göra med sin makt i medborgardialogerna? Det finns inget generellt och entydigt svar på den frågan. Istället behöver planerare reflektera och utveckla ett gott omdöme så att de kan agera klokt i svårtydda situationer.
Problemet är att de teorier som används mest i medborgardialogens praktik definierar makt för ensidigt. I den rationella planeringsteorin ses planerare som värderingsfria experter som endast genomför demokratiskt fattade beslut. Medan den kommunikativa planeringsteorin, som ligger till grund för medborgardialoger,
Populärvetenskaplig sammanfattning
anger att planerare bör medverka till att orättvisa maktskillnader ersätts med jämlika dialoger. Båda synsätten ger värdefull insikter, men de erbjuder inte det nyanserade språk som planerare behöver för att reflektera över vad som är rätt att göra i svårtydda situationer.
För att lösa det problemet utvecklar jag ett nytt synsätt på maktrelationer i medborgardialoger. Makt definieras som ett ”familjelikhetsbegrepp”. Olika förståelser av makt ses därmed som medlemmar i samma begreppsfamilj. Fördelen med detta synsätt är att det ger planerare tillgång till en rik uppsättning av olika maktbegrepp, istället för ensidiga definitioner. I avhandlingen utvecklas begrepp som kan användas för att förstå vad makt är och värdera när makt utövas på ett acceptabelt sätt. Det första begreppet makt att, visar att maktordningar är nödvändiga för att sociala relationer ska ges den förutsägbarhet som krävs för att aktörer ska kunna agera gemensamt. Detta begrepp hjälper oss att förstå att även de som vill förändra maktrelationer inte kan fly från makt. Inte ens i medborgardialoger. Makt tillsammans betecknar situationer där medborgar- dialogens aktörer agerar för att nå gemensamma mål. Denna form av makt är hett eftertraktad av medborgardialogens förespråkare. Men makt tillsammans kräver ofta att legitim makt över utövas för att ordna relationer mellan politiker, planerare och medborgare på ett sätt som möjliggör dialog och beslutsfattande. Så istället för att endast kritisera makt över behöver planerare och andra aktörer fokusera på att avgöra i vilka situationer utövning av makt över är acceptabel.
Forskningens resultat kan användas av planerare när de reflekterar över maktrelationer och bestämmer hur de ska agera i medborgardialoger. De maktbegrepp som utvecklas är användbara i utbildning, kompetensutveckling, vägledningar, handböcker och i planeringspolicy. Därmed ger avhandlingen ett bidrag med potential att stärka den kompetens som behövs för att medborgar- dialoger ska kunna infria de högt ställda förväntningarna på att fördjupa demokratin.